Det var juminst sagt ett bra tag sedan jag skrev här, 

och det händer en massa saker i mitt liv hela tiden fast det känns som att det inte gör det.

Jag har ju länge stått i kö för en viktopiration, där man alltså förmindskar magsäcken. Men tror mig ha kommit fram till att jag inte ska göra den. Jag menar, om man har problem med maten så till den grad att man blir sjukligt övervikt, så är INTE svaret opiration. Om man missbrukar knark, opireras man väll inte?!

Visst, jag skulle gå ner i vikt, å inte ha så ont pga att jag var så tung. Men skulle jag verkligen bli frisk? Såklart inte!

Jag har dock inte helt bestämt mig. Jag tror att jag har en god inställning ändå, å inga direkta föreställningar. Vilket e en förutsättning.

Har ändrat mina vanor, å inställningar till mat, hälsa, å träning. Och till livet i stort oxå.

Tittade på mina gammla kläder idag, å kännde inte samma längtan som tidigare. Att bli smal å snygg, å få gå i mina gammla kläder är inte lika viktigt för mig nu. Jag längtade mer efter de kläderna för att de var just kläder, å hela dessutom.

Som det e nu så har jag nästan inga hela kläder alls, köper endast det absolut nödvändigaste, å knappt det längre. Det enda jag längtar efter i klädväg är isf mina härliga stilettklackar   

Nåja, jag ska fundera lite till så kommer jag nog fram till nått jätte bra till slut.

                                    över å ut  

Tittar på svt 1 debatt. Björklund (fp), å en tant från socialdemokraterna e med (ledsen har inte full koll på alla namn...än)

Björklund har tydligen kommit med förslaget att låta föräldrar till stökiga barn/ungdomar få vara med på lektioner, för att ungarna ska sköta sig bättre.

Tänkte försöka ge min syn på saken. Vilket inte alltid e så lätt, jag har nyss börjar engagera mig i debatt, å politik. Så vart min åsikt ligger rent politiskt har jag eg ingen aning om.

Jag tror dock att det skolan e i störst behov av, e mindre klasser, å bättre material.

De e många som pratar om mindre klasser, men jag tycker det e minst lika viktigt med bra matreal. hela böcker, hela bänkar, å stolar. Hela möbler i gemensamma utrymmen osv. Man påverkas ju mycket negativt av missär, vilket faktisk råder i våra skolor. Personlig kontakt med lärare å andra vuxna i skolan ger mer respek, å tillit. Att läraren har tid med ALLA sina elever, å i viss mån även deras föräldrar, tycker jag själv e viktigt. Å jag e övertygad om att hade någon, någon endaste vuxen engagerat sig i mig personligen i skolan så skulle jag nog ha klarar högstadiet bra, å jag skulle nog ha gått gymnasiet oxå.

Om man i enskillda fall anser att en förälder i klassrumet ev skulle hjälpa, så tycker jag det e en fråga för varje enskillt fall. Inte en rikspolitisk fråga...ärligttalat

Men det jag personligen tror å tycker skulle hjälpa, finns det INGA resurser för. Som det ser ut nu så verkar det som att man försöker satsa på allt på en å samma gång! Å som jag redan påpekat så e jag inte särskillt insatt, MEN...

Skulle de inte kanske vara en god ide att bestämma EN sak att satsa på, å låta de andra bero lite hjälpligt, för att få växa å utvecklas i framtiden? Det låter hemsk, det tycker jag oxå. Men låt oss fantisera lite; Om vi satsar mycket mer resurser på tex skola å utbildning i några/många år, så kommer vi få välutbildade människor i sverige. Välutbildade människor vill ha jobb, vilket innebär mindre arbetslöshet...vilket drar in mer pengar...eller? Då kan vi satsa mer resurser på nästa sak. Mitt förslag vore vården, å äldreomsorgen! Å då blir det en mer attraktiv arbetsplats att jobba på, för de välutbildade människorna som vi just satsat på. Om man gjorde detta på rätt sätt skulle det innebära att vi tillslut skulle höjt standarden på allt...

Troligen e det inte så enkelt som jag får det att låta, men vore det inte underbart om det skulle funka så?

över å ut   

Om man läser min blogg utan att känna mig så får man nog ingen smickrande bild av mig. Om man läsaer min blogg å känner mig, tror jag att man får en del aha-upplevelser.

Jag har i princip hela mitt liv haft depritionsproblem, å med dem har så småningom oxå missbruk kommit in i bilden. När jag blev gravid vid 24 års ålder, blev det en vändning. Jag kommer alltid att ha depritionsproblem, men hur de yttrar sig hoppas jag att jag ska kunna hantera.Idag har jag en del medel, å hjälp.

*Jag har en förvaltare, som jag själv såg till blev tilldelad mig när jag blev gravid. Jag fick en kvinna som jag kom bra överens med, å som på ett år fixade min ekonomi helt å hållet. Jag e både skuld, å prick fri sedan flera år nu. I sommras blev jag tvungen att byta förvaltare. Även om den nya förvaltaren har visat sig vara en bra människa oxå, så var det ju otroligt jobbigt att byta bort MP (en signatur jag ger min förra förvaltare för att inte nämna hennes namn) som kommit mig mycket nära under 6 år.

* Jag går på en rehabilitering, som en kurator hjälpte mig in på för ca 6 år sedan.

Det e en arbetsinriktad rehabiltering, vilket innebär att det e meningen att det ska leda till jobb eller studier i slutändan. Jag har troligen varit inskriven där längst av dem som finns där nu. Då har jag dock varit gravid å mamma-ledig i två omgångar. Å vissa perioder har jag helt hållit upp pga mitt mående. På denna rehabilitering blir man tilldelad en handläggare, min var MA (en signatur jag ger min förra handläggare för att inte skriva hennes namn) hon blev som en mamma för mig. Kännde att jag kunde prata om allt med henne, å hon hjälpte mig långt utöver vad som ingick i hennes jobb. Jag visste att jag tycket mycket om den här människan, men inte hur mycket förrän hom i början av sommaren berättade att hon skulle byta jobb. Jag har nu fått en ny handläggare APE (en signatur jag ger min handläggare för att inte skriva hennes namn) som jag gillar å hittills kommit bra över ens med.

*På detta ska jag oxå utförsäkras från försäkringskassans tillfälliga sjukpension (som heter något klatschigt, men jag kommer inte ihåg vad) Då kommer jag bli "över lämnad" till arbetsförmedlingen. Å de i sin tur kommer sätta in mig i en "värderings åtgärd" (som oxå heter nått klatschigt) där de ska komma fram till hur sjuk jag e, eller inte e. Detta innebär för mig att jag kommer gå kvar på min rehabilitering, men få en liten ersättningunder dessa tre månader (någonstans mellan 2000-3000kr/mån) Det e ju långt ifrån något som jag kommer kunna leva på, så jag lär även tjafsa med socialen för att täcka upp resten.

*Jag har sedan många år haft "prat-kontakt" på affektiva avdelningen (en avdelning för främst deprition) å ett fler tal läkare som kommit å gått. Men just "prat-kontakterna" har varit någorlunda stabila. Just nu, å sedan ett bra tag har jag haft en sjuksköterska ES (en signatur jag ger min sjuksköterska för att inte skriva hennes namn)Hennes jobb har varit att hålla koll på min medicinering, å på mitt mående så att man kan reglera medicinen där efter. Vi har funkat bra ihop tycker jag. Å igår träffade jag henne för å snacka som vanligt. Bla denna timma så meddelar hon mig, att jag har ännu en ny läkare, å dessutom att hon ska sluta.

Alltså, alla mina åtgärder genomgår STORA förändringar just nu, vilket gör mig så stressad att jag tom har fått medecin för att min mage håller på att gå sönder. De flesta nya människor som jag hittills kunnat bilda mig en uppfattning om, e bra människor. Men saknaden av dem som hjälpt mig å kommit mig nära e otroligt jobbig. Särskillt efter MA min handläggare på rehab. Jag e inte en särskillt blödig person, jag e faktiskt rätt hård, å har svårt att släppa in folk förbi en viss gräns. Men i sommar har jag bölat som ett barn. MA kom mig närmare än de festa någonsin gjort, å det hål som uppstått kommer göra saig gällande LÄNGE.

Över å ut  

Jag har hela mitt vuxna liv haft en del viktproblem. I 20 års åldern skaffade jag mig bullemi. Ja jag skriver "skaffade" för det e vad jag anser att man gör när man blir missbrukare. Om man hård drar det så har man ju alltid ett val. Missbruk e en sjukdom, jag vet. Sjukdomar drabbas man av, man väljer dem inte, jag vet. Men själva missbruket  e ju ett symtom på något större. Ja det här skulle jag kunna snacka om jätte länge, men just nu ville jag skriva om min vikt. jag återkommer om missbruk, å sjukdomar vid ännu ett glädjande inlägg.

Nåväl, i 20 års åldern skaffar jag mig bullemi. Inte helt konstigt om man tänker på hur jag levde då. Jag hetsåt å spydde alltså, men jag åt mer än jag spydde. Å i samband med att jag blev gravid så slutade jag. Barar det att det hände fortfarande att jag hetsåt å övetåt en del, men inte spydde. Tekniskt sett hade jag inte bullemi längre. Men det ledde ju till att jag gick upp...mycket.

Nu efter två barn, å en MASSA annat *ler* så väger iaf lilla jag nätta 125 kg.

När jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så började jag med att tänka på många små saker. För mig handlar det absolut inte om att banta eller nått annat tjafs. Nej, jag ska ha en livsstilsförändring. Så jag tänkte på först att byta från standardmjölk, till lättmjölk. Så när jag tänkt en del på det, å var inne ien "bra fas", bytte jag först till mellanmjölk. Det gick ju bra, å när jag var säker på att jag vant mig ordentligt, så fortsatte jag till lättmjölk.

Det här e ju någonting otroligt litet i en stor prosess att gå ner i vikt. MEN jag anser att alla som jag vet om som ska går ner i vikt, har så jävla brottom. "Jag ska ner i vikt fort som fan, å konsikvenserna skiter jag i". En STOR procent som vill gå ner i vikt, antingen misslyckas, eller går upp igen efter en tid.

Det har tagit mig 30 år att komma till där jag är idag. En livsstilsförändring tar TID. Jag är övertygad om att ju långsammare man tar det när man ska gå ner i vikt, desto större e chansen att man får resultat som varar.

Det här med mjölken var ett tag sedan, å de funkar jätte bra idag. Försökte tom byta till minimjölk, men det funkade inte för mig. Jag bytte ut bregott mot becel oxå, men ska erkänna att jag har bytt tillbaka (vilket inte e världens ende).

Har sedan dess oxå hunnit med att byta smörgåspålägg, till olika magrare alternativ som funkar för mig. Jag köper mer frukt idag, mer nötter, mer miniralvatten, å juice. Jag äter minder snabbmat, gobis, å läsk. MEN har inte förbjutit mig själv att äta det. Just nu kämpar jag som bäst med att byta ut min älskade oboy mot té. Det går minst sagt knagligt, men det får helt enkelt ta den tid det tar. Självklart har jag dåliga dagar då jag bara äter skit, men det e inte hela världen, det e inte hela världen med bakslag heller. Jag har förtroende i mig själv, att jag kommer fixa det...så småningom   

över å ut

Jag läsen en hel del böcker, mest deckare, å lite spännande böcker.

Men något som stör mig e alla dessa lyckliga slut.  

Visst vill man oftast att skurken dör eller åker fast, å att hjälten eller hjältinnan vinner i slutet. MEN måste det vara så mycket gulligull över det hela?!

"åååh de blev kära å levde lyckliga i alla sina dagar"

Det slutade vara tillfredställande slut redan i tidiga tonåren för min del (vad jag kan minnas..jag e ju så gammal)

Fast de e klart, de kanske inte e lika kul att läsa att hjälten/hjältinnan gick i terapi, å så småningom lärde sig leva med det hemska han/hon gått igenom?

Men har man valt att skriva böcker, å har en massa braiga ideer, så tycker inte jag att de bra ideerna bör ta slut för att boken börjar närma sig sitt slut.

Orginalitet? E det de jag söker kanske?

Borde jag sluta läsa böcker av amerikanska författare?

Borde jag sluta dricka coca cola sent på kvällen, så jag kan sova på natten ist?

Frågorna e oändliga, å mellanslagsknappen på min dator funkar dåligt

nu e kl 06:10

över å ut