Det var juminst sagt ett bra tag sedan jag skrev här, 

och det händer en massa saker i mitt liv hela tiden fast det känns som att det inte gör det.

Jag har ju länge stått i kö för en viktopiration, där man alltså förmindskar magsäcken. Men tror mig ha kommit fram till att jag inte ska göra den. Jag menar, om man har problem med maten så till den grad att man blir sjukligt övervikt, så är INTE svaret opiration. Om man missbrukar knark, opireras man väll inte?!

Visst, jag skulle gå ner i vikt, å inte ha så ont pga att jag var så tung. Men skulle jag verkligen bli frisk? Såklart inte!

Jag har dock inte helt bestämt mig. Jag tror att jag har en god inställning ändå, å inga direkta föreställningar. Vilket e en förutsättning.

Har ändrat mina vanor, å inställningar till mat, hälsa, å träning. Och till livet i stort oxå.

Tittade på mina gammla kläder idag, å kännde inte samma längtan som tidigare. Att bli smal å snygg, å få gå i mina gammla kläder är inte lika viktigt för mig nu. Jag längtade mer efter de kläderna för att de var just kläder, å hela dessutom.

Som det e nu så har jag nästan inga hela kläder alls, köper endast det absolut nödvändigaste, å knappt det längre. Det enda jag längtar efter i klädväg är isf mina härliga stilettklackar   

Nåja, jag ska fundera lite till så kommer jag nog fram till nått jätte bra till slut.

                                    över å ut  

Om man läser min blogg utan att känna mig så får man nog ingen smickrande bild av mig. Om man läsaer min blogg å känner mig, tror jag att man får en del aha-upplevelser.

Jag har i princip hela mitt liv haft depritionsproblem, å med dem har så småningom oxå missbruk kommit in i bilden. När jag blev gravid vid 24 års ålder, blev det en vändning. Jag kommer alltid att ha depritionsproblem, men hur de yttrar sig hoppas jag att jag ska kunna hantera.Idag har jag en del medel, å hjälp.

*Jag har en förvaltare, som jag själv såg till blev tilldelad mig när jag blev gravid. Jag fick en kvinna som jag kom bra överens med, å som på ett år fixade min ekonomi helt å hållet. Jag e både skuld, å prick fri sedan flera år nu. I sommras blev jag tvungen att byta förvaltare. Även om den nya förvaltaren har visat sig vara en bra människa oxå, så var det ju otroligt jobbigt att byta bort MP (en signatur jag ger min förra förvaltare för att inte nämna hennes namn) som kommit mig mycket nära under 6 år.

* Jag går på en rehabilitering, som en kurator hjälpte mig in på för ca 6 år sedan.

Det e en arbetsinriktad rehabiltering, vilket innebär att det e meningen att det ska leda till jobb eller studier i slutändan. Jag har troligen varit inskriven där längst av dem som finns där nu. Då har jag dock varit gravid å mamma-ledig i två omgångar. Å vissa perioder har jag helt hållit upp pga mitt mående. På denna rehabilitering blir man tilldelad en handläggare, min var MA (en signatur jag ger min förra handläggare för att inte skriva hennes namn) hon blev som en mamma för mig. Kännde att jag kunde prata om allt med henne, å hon hjälpte mig långt utöver vad som ingick i hennes jobb. Jag visste att jag tycket mycket om den här människan, men inte hur mycket förrän hom i början av sommaren berättade att hon skulle byta jobb. Jag har nu fått en ny handläggare APE (en signatur jag ger min handläggare för att inte skriva hennes namn) som jag gillar å hittills kommit bra över ens med.

*På detta ska jag oxå utförsäkras från försäkringskassans tillfälliga sjukpension (som heter något klatschigt, men jag kommer inte ihåg vad) Då kommer jag bli "över lämnad" till arbetsförmedlingen. Å de i sin tur kommer sätta in mig i en "värderings åtgärd" (som oxå heter nått klatschigt) där de ska komma fram till hur sjuk jag e, eller inte e. Detta innebär för mig att jag kommer gå kvar på min rehabilitering, men få en liten ersättningunder dessa tre månader (någonstans mellan 2000-3000kr/mån) Det e ju långt ifrån något som jag kommer kunna leva på, så jag lär även tjafsa med socialen för att täcka upp resten.

*Jag har sedan många år haft "prat-kontakt" på affektiva avdelningen (en avdelning för främst deprition) å ett fler tal läkare som kommit å gått. Men just "prat-kontakterna" har varit någorlunda stabila. Just nu, å sedan ett bra tag har jag haft en sjuksköterska ES (en signatur jag ger min sjuksköterska för att inte skriva hennes namn)Hennes jobb har varit att hålla koll på min medicinering, å på mitt mående så att man kan reglera medicinen där efter. Vi har funkat bra ihop tycker jag. Å igår träffade jag henne för å snacka som vanligt. Bla denna timma så meddelar hon mig, att jag har ännu en ny läkare, å dessutom att hon ska sluta.

Alltså, alla mina åtgärder genomgår STORA förändringar just nu, vilket gör mig så stressad att jag tom har fått medecin för att min mage håller på att gå sönder. De flesta nya människor som jag hittills kunnat bilda mig en uppfattning om, e bra människor. Men saknaden av dem som hjälpt mig å kommit mig nära e otroligt jobbig. Särskillt efter MA min handläggare på rehab. Jag e inte en särskillt blödig person, jag e faktiskt rätt hård, å har svårt att släppa in folk förbi en viss gräns. Men i sommar har jag bölat som ett barn. MA kom mig närmare än de festa någonsin gjort, å det hål som uppstått kommer göra saig gällande LÄNGE.

Över å ut